sslup

Förlåt jag vet att det har varit väldigt mycke deppigt inlägg nu för tiden. Men det är så det blir mörkare och mörkare ute nu. Deppiga tider. Sen är det så att jag har kommit in i en period då jag bara tänker på JEnnifer dag in och dag ut. Det är fruktansvärt att sakna en vän så mycket. Att veta att man aldrig mer får känna hennes doft, känna hennes andetag och framför allt får krama om. Ni kan aldrig tänka er hur det är att veta att man aldrig mer kommer få krama om en av sina finaste vänner. Som man känt sen vaggan.

Jag kämpar på ska ni veta. Och jag försöker hantera det bra men ibland måste man få vara väldigt ledsen och väldigt deppig. Acceptera mig för den jag är nu. Va glad att jag fortfarande står upp på egna ben utan hjälp!